Tre gårdar — ett landskap

Runt Kullboviken reste sig tre magnifika redargårdar som monument över redarepokens ambitioner. De ägs fortfarande av privatpersoner och formar än idag vikens karaktär.

Nedergården var en av de bärande noderna i Kulla bys redarnätverk. Det är härifrån Helge Jansson på 1950-talet ledde det lokala motståndet mot storexploateringen av Kulla — och vann.

Södergården återfinns på kartor redan från 1640 som skattehemman. Under 1712, mitt under det Stora Nordiska Kriget då ryska galärer brände skärgården, klassificerades gården som "skattevrakshemman" — övergiven och obeskattat. Under 1800-talets redarepok uppstod den ur askan och nådde sin guldålder under Anders Ferdinand Andersson. En renovering på 1950-talet återskapade entréns pelare, trappa och balkong i enlighet med en bevarad oljemålning från 1888.

Blekunge är kronjuvelen. Gården ägdes av redaren Erik Ahlström men gick i konkurs 1883 och köptes av den forne drängen Anders Ferdinand — betalningen var "en del bättre skeppsvirke". Gårdens mangårdsbyggnad inrymde byns småskola 1885–1900. Idag är Blekunge statligt byggnadsminne och inkluderar väderkvarn, linbastu och ett bevarat båthus nere vid strandkanten, ett ovärderligt vittne om hur högt vattnet en gång stod i viken.

Mobilitetens sociologi — roddbåt och spång

De historiska fotografierna från Kullboviken och Norrfladen är mer än idyllfångster — de är sociologiska dokument. I den rätta roddbåten ser vi en formellt klädd man som ror stående, med en kvinna i aktern: sannolikt en social eller affärsmässig resa, kanske till kyrkan eller den kooperativa handelsföreningen Konsum som bildades 1908. Den stående roddtekniken var ett klassiskt skärgårdsfenomen, djupt rotat i nödvändigheten att kunna se över grunda, uppgrundande vikar.

Vattnet vid Norrfladen var inte en barriär — det var en flerfilig motorväg för bygdens invånare. Under höst och vår, när vägarna förvandlades till lervälling, var roddbåten det enda pålitliga transportmedlet för både mjölkkannor, ved, proviant och människor.

Och under de månader männen var till sjöss — from islossning till senhöst, på skutor och ångfartyg över Östersjön — övertog kvinnorna ansvaret för jordbruket och den oumbärliga mikrologistiken. Bilden av en roende kvinna på Norrfladen är ett monument över det tysta, fundamentala arbete som upprätthöll skärgårdssamhällets bas medan männen genererade kapitalet som byggde redargårdarna.

En av de mest kraftfulla bilderna av det lokala landskapet är Spången — den enkla träbro som korsade Strömmarna, kanalen som band samman Norrfladen med Marbosundet. För de vuxna var den en praktisk lösning. För bygdens skolbarn var den något mycket större: den psykologiska räddningen i morgonmörkret.

I tidningen Våra Öar (nr 13/2010) berättar Nanna Johansson, dotter till redaren J.A. Johansson, om sin skolväg 1914. Barnen väcktes klockan sex för att en timme senare bege sig i grupp genom täta, mörka skogspartier mot Marums skola. Vid Spången väntade de in barnen från Skeppsmyraön — när grupperna förenats var den mest isolerade delen av resan över.

Redargårdens uthållighet

Södergården i Kulla  ·  Redargård sedan 1800-talets mitt

Omkring 1880 vände tiderna. Ångbåtarnas intåg gjorde seglandet mindre efterfrågat. Fler familjer gick i konkurs och fick lämna sina hem än de som förblev välmående. Men redargårdarnas arkitektur stod kvar — och med dem en längtan att bevara.

Under 1950-talet presenterade dåvarande ägaren till Södergården, Sven Östling, planer på att stycka av mer än hundra fritidstomter, anlägga tennisbanor och bygga en marina vid Marboviken. Projektet stoppades av ett organiserat grannmotstånd under ledning av Helge Jansson på Nedergården — en man som överklagade hela vägen till bostadsminister Birgit Friggebo och fick gehör. Kullabygdens karaktär bevarades.

Det är, som nuvarande ägare till Södergården konstaterar, Helge Jansson och hans vänner vi kan tacka för att Kulla med omgivning fortfarande har sin gamla gårdskaraktär. Redargårdarnas långa ladugårdslängor, smedjan som blivit sjöbod och linbastan som var i bruk ända in på 1920-talet — allt vittnar om ett landskap som räddades i sista stund.

Minnen under ytan — och en ekologisk kris

Idag saknas de stora mängder skepp som en gång låg ankrade här — åtminstone ovan ytan. Under ytan vilar resterna av många stolta skutor som slutade sina dagar några hundra meter från platsen där de byggdes. Vid lågvatten kan man ana spillrorna i vattnet vid strandkanterna i Marumsvikens inre del.

En gammal telekabel sträcker sig fortfarande under vikens norra del — den berättas ha ingått i hetalinjen mellan öst och väst innan satelliterna tog över. Ankra varsamt.

Den postglaciala landhöjningen — i Roslagen drygt 4,8 millimeter per år — är en obeveklig geologisk kraft. I början av 1900-talet var havsnivån omkring 50 centimeter högre än idag, vilket utgjorde skillnaden mellan ett öppet, farbart sund och en isolerad igenväxande vik. Det som idag kallas Kullboviken var historiskt en del av ett genomgående sundsystem, från Dragsviken i norr till Marbosundet i söder.

Kullbovikens vattenvårdsförening, grundad med stöd av en överenskommelse från 1964, arbetar ständigt mot igenväxning: vassklippning, muddring av kanalen, utprickning av Norrfladen och hastighetsbegränsningar mot den moderna fritidsflottans svallvågor. Utan detta arbete skulle viken stängas av från havet.

Under ytan pågår dessutom en ekologisk kris. Fiskedagböcker från 1951 dokumenterar fångster av gäddor på 8,5 kilo och abborre i mängd. Idag är rovfisken i det närmaste försvunnen från vikarna. I stället dominerar spiggen — en art med explosionsartad tillväxt till följd av klimatförändringar och minskade rovfiskbestånd. Spiggen äter upp ägg och yngel från gädda och abborre, skapar en ond cirkel och riskerar att driva hela ekosystemet ur balans.