Texten nedan är en förkortad version av den historieskrivning som föreningens ordförande 2000- 2014 Anders Lundmark gjort. Via denna länk kan du nå den längre historieskrivningen.
I mitten av 1900-talet hade landhöjningen som var 4,8 mm per år, uppslamning av sediment och tillväxt av vass medfört att Kullboviken höll på att helt förlora kommunikationen med saltsjön. Kullbovikens stora naturvärden, med fisk och fågelliv, ansågs då så viktiga att något måste göras. På rekommendation av Lantbruksnämnden tillsattes därför år 1963 en kommitté med uppdrag att föreslå åtgärder och finansiering för att öka vattenutbytet i Kullboviken. Erkenlab anlitades för vattenprover, och en entreprenör inkom med kostnadsförslag på 6.500 kr för grävning av en 660 meter lång kanal genom Söderfladen, som nu var nästan helt igenväxt av vass.
Berörda markägare, 23 stycken, bildade nu ett grävningsföretag med 103 andelar där andelsägarna förband sig att personligen ansvara för att Lantbruksnämndens förslag skulle genomföras. Antalet andelar fördelades efter andelsägarnas markinnehav, och varierade från 2 andelar till 28 andelar. Den totala kostnaden beräknades till 11500 kr, varav 4500 inkom som bidrag och resterande fick andelsägarna stå för med 70 kr per andel. Grävningen genomfördes vintern 63-64. I åtagandet ingick även att slå vass, staka led genom Norrfladen och underhålla spången mellan Kulla och Marum. Under de första åren efter grävningen kunde man se en förbättring av vattenkvaliteten och fisket blev bättre. Nu kunde årsavgiften för andelsägarna hållas låg 10 kr per andel. Vassen i kanalen växte till en början långsamt men tilltog med åren. Nu behövdes fler som deltog i arbetet, och 1977 upprättades en karta där andelsägare tilldelades egna sträckor att sköta. Vasslagningen skulle göras två gånger per säsong. Fartbegränsning hade blivit fastställd av Länsstyrelsen 1982 och skyltar med 3 knop i kanalen och 8 knop i sjön uppsattes.
Med lokalt engagemang lyckades man under 1970 talet avvärja en planerad exploatering med 54 tomter kring sjön, där även båtplatser i en marina med plats för 70 båtar i Kullboviken ingick.
Vattenprover 1982 visade att vattnet i Skenningeviken kraftigt försämrats och förklarats med tvekan tjänligt som badvatten. Avlopp från skolorna ansågs vara möjlig orsak. Ägare till avlopp uppmanades att se över sina avlopp och utföra slamtömning oftare för att förhindra att orenat vatten kommer ut i sjön.
I slutet av 90-talet hade landhöjningen på 17 cm sedan grävningen 1964, med ökad sedimentering och vasstillväxt gjort att andelsägarna hade svårt att upprätthålla förbindelsen med saltsjön. Norrfladen höll på att bli helt täckt av vass, och öar av vassrotfilt sågs driva runt i Kullboviken. Nu krävdes extern finansiering.
Regeringens satsning på miljöarbete år 1999 visade en möjlighet till bidrag genom lokala investeringsprogram (LIP). Norrtälje Kommun erbjöd föreningar och markägare att inkomma med förslag på projekt. Men det fanns flera krav. Grävningsföretaget behövde ombildas till en ideell förening med organisationsnummer, vilket blev klart år 2000. Antalet medlemmar blev 25 med möjlighet att ta in flera, årsavgiften sattes till 200 kr.
En projektbeskrivning krävde faktaunderlag, miljökonsekvensbeskrivning, ekonomisk redogörelse med mera. Norrtälje Kommun hjälpte föreningen i kontakter med myndigheter och experter. Uppsala Universitet, SLU, Erkenlabb, Stockholms Universitet och Länsstyrelsen med flera ansåg Kullboviken så viktig att många kom på platsbesök och även deltog på några av föreningens möten.
För att få fakta lodade några medlemmar Kullboviken genom 46 borrhål i isen vintern 1999. Även kanalen lodades. En kartritare på Länsstyrelsen erbjöd sig att rita en karta med djupkurvor, (se bilaga 2). Han konstaterade samtidigt att sjön var förhållandevis djup med branta stränder. Detta är positivt om man vill fortsätta att sänka tröskeln i framtiden, då sjöns yta inte nämnvärt skulle förändras av detta.
Erkenlab gjorde en grundlig vattenanalys där djupkartan var till stor hjälp för provtagningen. Tyvärr var analysen inte enbart positiv. Sjön klassades som mycket näringsrik med kraftig produktion av växtplankton. Syrehalten i de djupaste delarna var endast 0,2 mg/lit vilket inte är bra på lång sikt. Rekommendationen från Erkenlab var att öka vattenutbytet med saltsjön som har en god renhetsgrad.
I Norrfladen behövde vassrotfilt tas bort. Kanalen behövde rensas, strandäng etableras norr om fladen liksom gallring i björkhagen vid Hembygdsgården. Den ekologiska effekten och eventuell påverkan på miljön skulle beskrivas. Tillstånd från myndigheter och markägare likaså.
År 2006 var det dags att göra om spången som hade blivit osäker att beträda. Föreningen hade med frivilliga medlemsbidrag lyckats ha en kassa på 35.000 kr, men de beräknade kostnaderna hamnade på 70.000 kr. Detta kunde lösas genom att 7 medlemmar gav föreningen ett lån på 40.000 kr att återbetalas inom 5 år.
2013 inköpte föreningen en båt med motor och en båttrailer som kompletterades med ett sidomonterat vassklippningsaggregat. Detta underlättade arbetet med vassen som tilltagit i omfattning.
Efter några år med vassklippningsbåten blev det klart att det behövdes mer resurser för att bromsa igenväxningen av vass, men även de kransalger som etablerats i Norrfladen och andra grunda delar av sjön. En entreprenör anlitades 2017 för klippning och upptagning av vass och kransalger med en Truxor, som går både på land och vatten.
Då skolan lades ned kunde den hyras ut till en ny förening, Björkö Konstnod, som erbjuder lokaler för olika evenemang inom konst. Närheten till Hembygdsgården var en fördel och 2020 var det dags att rusta upp spången mellan skolan och Hembygdsgården. Kostnaden för material till spången, finansierades med bidrag från Roslagens Sparbanks Stiftelser. Arbetet gjordes av föreningens medlemmar. Senare har Björkö Arholma Hembygdsförening köpt Hembygdsgården och nu finns kulturen förankrad på båda sidor
Upphovsrätt © 2024 · Alla rättigheter förbehållna · Kullbovikens vattenvårdsförening
Tema: Natural Lite av Organic Themes · RSS-flöde